Med tillstånd av Almundsryds hembygdsförening:

Åke på myren

I en tid då turismen tillmäts allt större betydelse, både som kommunal inkomstkälla och för det privata näringslivet, har Tingsryds kommun hastigt och lustigt fått en helt ny stjärna på sin sevärdshetskarta – den riksbekanta Bilkyrkogården på Kyrkö mosse i Ryd.

Att den därtill ligger etta i den kommunala besöksfrekvensen är en hedersplats värd att beakta, isynnerhet som kommunen inom sina gränser rymmer såväl Lunnabacken som Korrö, tillika ett par hundra insjöar, brusande vattenfall, öppna landskap och slingrande byvägar genom mörka urtidsskogar.

Givetvis har massmedia – press, radio, TV – spelat en viss roll i sammanhanget, det ska inte förnekas. Journalister söker gärna det unika, och just här – bland ett hundratal antika bilmodeller, parkerade mellan låga martallar, har de funnit en nästan outtömlig källa – både för kameran och skrivblocket.

I nästa steg kommer tidningsläsarna, radiolyssnarna och TV-tittarna. De har undrat och begrundat, drabbats av nostalgi och reslust. För somliga har den första bilen – kanske en PV eller en begagnad folkvagn – plötsligt stigit fram i minnesbilden. Den som de en Gång i ungdomsåren sparade ihop till, lade krona intill krona. Och med ett färskt körkort i innerfickan slutligen fick provköra.

I samma minneskorg ligger också den första söndagsutflykten, den första rastplatsen, kaffekorgen i baksätet, tältet i bagaget, övernattningen i skogsbacken – allt så nytt och så äventyrligt och så långt borta från den inrutade vardagslunken.

Efter alla “minns du” flyttas intresset över till bilkartan. Och visst är det fasligt långt till den där myren i Småland, men med nutidens fartvidunder i garaget är det just ingenting som avskräcker.

 

Upphovsman

Han kallades Åke på Myren, ett namn som i kyrkboken blev Åke Danielsson, född i Tröjemåla den 8 maj 1914.

Hans far var stenarbetare medan modern skötte hemarbetet och barnen, fyra pojkar och två flickor.

Vid den tiden hade Tröjemåla egen skola, både för nybörjarna och folkskolebarnen. Och eftersom Åke hade både äldre och yngre syskon behövde han aldrig gå ensam, varken på dit- eller hemvägen.

Efter fem klasser, konfirmation och fortsättningsskola var han mogen för nästa trappsteg – det allvarstyngda – det som ledde rakt ut i arbetslivet.

På en medelstor gård i Skåne skulle han för 25 kronor i månaden jobba alla veckodagar – även lördagar och söndagar – från klockan fem på morgonen till klockan sju på kvällen.

I Skåne bodde drängarna i stallet, ihop med gårdens hästar. Drängkammaren var en sorts kätte, med omålade väggar, stengolv och en bunta råghalm i sängen, där ett oräkneligt antal loppor och vägglöss satt och väntade på sitt kvällsmål.

För en ung pojke var där inte mycket att glädjas åt, och alltifrån första dagen började Åke längta tillbaka till sitt ursprung – barndomshemmet i Tröjemåla.

Men just vid den tiden – omkring 1930 – utbröt den stora världsdepressionen, då enbart i lilla Sverige fanns över 30 procent arbetslösa. Något alternativ fanns således inte och först ett stycke in på 30-talet kunde Åke beställa sin efterlängtade returbiljett.

 

Torvarbetare

Efter diverse drängjobb i Småland, bl.a. i Herråkra, kände Åke att han ville pröva något annat, någonting mera fritt och självständigt.

År 1935 köper han en torvmosse och en stor bredbladig spade. Han skulle bli egen företagare, förvandla myrmarken till en åtråvärd handelsvara – torvströ. Torvmossen var belägen på Kyrkön, en gård vid Lönsbodavägen, cirka tre kilometer väster om Ryds samhälle.

För ägarna – Signe och Hugo Svensson – var myren en ödslighet, som de gott kunde undvara. Köpesumman var de också belåtna med och snart nog var parterna redo att avsluta affären. Ett köpekontrakt upprättades, Åke betalade, fick beloppet kvitterat, men av någon underlig anledning sökte han aldrig någon lagfart.

Det innebar att han aldrig blev laglig ägare till sin torvmosse. Kanske tyckte han att det räckte med ett kvitto, och att den juridiska proceduren var en överflödig struntsak.

I varje fall satte han igång att gräva, kastade upp torva efter torva. Spridda på båda sidor om diket skulle de torka i sommarsolen, sedan vändas, pallas upp i högar, kärras in i ladan, för att slutligen framåt höstkanten levereras till hugade spekulanter.

 

Försäljare

Uppbackad av agrara experter hade torven plötsligt kommit i ropet, och gjorde under 30-talet en snabb entré i många grisakättar och gödselrännor. Uppblandad med djurens urin och avföring blev det ett gödningsmedel som till och med överträffade den dyra “köpegösseln”.

Det enda problemet var att få torvorna sönderstyckade. Brända av solen var de ofta hårda som plankbitar, och yxan blev därför ett nödvändigt hjälpmedel. Somliga försökte med ett tröskverk, andra med en hackelsekista, men genomgående för alla var och förblev det ett besvärligt göra.

Glädjen var därför stor när en torvfabrikör började leverera färdigmalen torvströ, därtill pressad i balar, enkelt och lätthanterligt i alla avseenden.

 

Byggmästare

För att hänga med i konkurrensen blev Åke nödsakad att konstruera en rivmaskin – eller rättare sagt bygga en torvfabrik.

Det blev en ganska hög byggnad, med pressen i bottenplanet, rivmaskinen på andravåningen och högst upp en elevator, som drog upp torvorna till matarbordet. Utan elektrisk kraft blev det ett omständligtmekande, där gamla uttjänta bilmotorer fick rustas upp och träda in i helt oanade funktioner.

Åkes torvströfabrik finns alltjämt kvar ute på myren. Visserligen har den hunnit bli en smula skamfilad, men ger ändå en ganska klar bild om hur det hela en gång fungerade.

Året dessförinnan -1936 – hade han byggt sig en bostad, sannolikt det minsta bostadshuset i Almundsryds församling. Kök, sovrum, matrum och vardagsrum – allt förenades inom samma väggar, där hela golvytan stannade vid 12 kvm.

Som byggmästare har Åke experimenterat med diverse nymodigheter. Sålunda använde han torvströ som isoleringsmedel i väggar och trossbottnar, och för att spara in tegel och murbruk utformade han murstocken i ett enda stycke – av cement.

Tomtmarken har han valt med omsorg – en platå som höjer sig lite grann över den kringliggande myrmarken.

Kvar finns också ett uthus, som en gång i tiden inrymde ett välsorterat reservdelslager, ett eldorado för unga bilentusiaster, som för en överkomlig summa här kunde få just den detalj som fattades.

För övriga behov finns också en vattenbrunn, likaså ett utedass. Det sistnämnda har tyvärr vandaliserats, tippats över ända.

Som om inte detta skulle räcka kan besökarna även hitta resterna efter en smalspårig järnväg, där Åke på en s.k. tralla transporterade sin råvara mellan torvmossen och fabriken.

 

Bilmekare

I efterkrigstidens spår föddes många positiva inslag. Det fanns jobb, det fanns mat, det fanns varor av alla de sorter. Allra tydligast märktes det på våra vägar, där trafiken för varje dag blev allt tätare.

Bilhandlare fick med ens gyllene tider. Likaså bilskollärare och garagebyggare. Och ett stycke in på 50-talet började man tala om bilen som “var mans egendom”.

Somliga var gamla trotjänare, som nu, efter fem ofredsår i malpåse åter fick träda ut i solljuset. De rullade sin tid i alla väder, hostade, stånkade och blev till slut inbackade på någon avlägsen skogsväg. Denna sorgliga avslutning blev efterhand en landsplåga, tillika en miljöfråga, med nya regler och paragrafer.

Ungefär i samma veva började Åkes bilskrot bli känd och omtalad, både som bilkyrkogård och reservdelslager, och alltmedan hans torvspade stod och rostade fick han mer och mer att göra med sina nyinköpta bilverktyg.

Någon utbildning som bilmekaniker hade han inte. Inte heller något körkort. Likväl blev han med tiden något av en expert på alla sorters bilmärken, alltifrån breda amerikanare till små och medelstora ”allemansbilar”.

Medveten om miljömyndigheternas regler var han alltid noga med att tömma bensin- och oljetankar, plocka bort batterier och andra miljöfarliga detaljer.

Bland reservdelarna var inte minst hjulen mycket efterfrågade och lättsålda. Monterade på s.k. gummihjulsvagnar blev de för traktens jordbrukare en eftertraktad modernisering.

Under motorhuven fanns mycket att granska, putsa, olja in och bära in i reservdelsboden. Men också en hel del för skrothögen.

Kvar blev de hjullösa karosserna, som i all sin ynkedom blev upp höjda till fotomodeller.

 

Märkligt

Att sevärdheter som Vasaskeppet, Sarek, Birka och Zorns mulliga dalkullor har långa köer utanför sina grindar är inte så konstigt. Men att en gammal bilskrot i Småland röner ett så oerhört intresse är närmast oförklarligt.

Men som vi redan antytt har massmedia varit med och skapat själva suget, och med plock ur allt det ödsliga och överblivna format en dragningskraft som varje sommar lockat tusentals besökare.

Det första reportaget – stort uppslaget i Smålandsposten – gjordes av en f.d. Rydbo – Kerstin Bengtsson – född och uppvuxen vid Hantverkaregatan, närmare bestämt i Bengtssons Järnhandel. Hon är numera

bosatt i Bjärred och arbetar som mellanstadielärare men är samtidigt en mycket intresserad och duktig fotograf.

Alltifrån första besöket kom Kerstin på “god fot” med Åke, fick del av hans livsöde, samtidigt som hon fotograferade såväl honom själv som hans lilla stuga – plus en lång rad av de uppställda bilvraken.

Av det rikhaltiga bildmaterialet gjorde hon senare en utställning, som visades på ett flertal platser, både i Skåne och Småland.

Efter den lyckade upptakten kom alla de andra – press, radio, TV och snart var den ödsliga Rydmyren lika omtalad och välbekant som de riktigt stora sevärdheterna.

Turistrushen var sammanlänkad med sommartiden, och när den första snön började falla fick Åke återvända till den ursprungliga rutinen.

Under de långa mörka höstkvällarna satt han merendels ensam i sin stuga, matade sin järnspis med granepinnar, vred upp veken i sin fotogenlampa, läste tidningar och romaner, alltmedan hunden – hans enda sällskap – låg och sov vid hans fötter.

 

Avundsjuka

Så rullar tiden vidare och efterhand nödgas Åke dra ner en smula på arbetstakten. Likaså på rbetstiden.

År 1974 köper han sin sista skrotbil. Och när den väl är slaktad och styckad lägger han av med själva mekandet.

Men riktigt fri blir han inte, för till hans välsorterade reservdelslager kommer alltjämt hugade spekulanter. Utöver kunderna är han ofta omsvärmad av turister, som alla är lika frågvisa.

Att hans livsverk blivit så omskrivet och lockande är ju enbart glädjande. Men i allt det ljusa finns också orosmoln och malörtsfläckar, kanske också ett stänk av avundsjuka.

Lovsången i massmedia och de höga besökssiffrorna uppskattas inte av alla, i varje fall inte av vissa ledamöter i kommunens miljö- och byggnadsnämnd. I deras ögon blir den lovprisade sevärdheten någonting vedervärdigt, en nedskräpning av naturen, en förseelse som med all kraft bör beivras.

Vid ett sammanträde på 1990-talet beslutar nämnden att samtliga bilvrak på Kyrkö mosse ska samlas ihop och transporteras till någon auktoriserad återvinningsindustri.

För att sätta extra tyngd bakom orden utfärdar nämnden ett vite på 10.000 kronor “om inte samtliga bilvrak är bortforslade senast den 30 november 1998.”

1 en säng på Solängen – Ryds servicehus – tar Åke emot det kallsinniga beslutet. På sin ålders höst har han drabbats av diabetes och under de senaste tre åren vårdats på Solängen.

Det brott han begått kallas i dagligt tal för Återvinning och Källsortering – två nya samhällsfunktioner, som förordas av landets miljöminister och som i vissa kommuner belönas med blommor och ett särskilt miljöpris.

130 års tid har Åke slitit med just detta – återvinna och källsortera. Cirka 130 fordon har han sanerat, som annars skulle stått och skräpat runt om i skogarna. Det har varit ett tungt arbete, men i stället för blommor belönas han med ett vitesföreläggande.

 

Mothugg

Det vrånga kommunbeslutet berör många, både i Ryd och annorstädes. Och plötsligt får Åke uppleva att han också har vänner och att många protesterar mot kommunens inställning.

En av dem är Karl-Johan Krantz -chef på Smålands Museum i Växjö. Tvärtemot kommunens policy föreslår han att skrotupplaget på Kyrkö myr ska skyddas och bevaras: hela området ska bli kulturreservat och Åkes lilla stuga förklaras som byggnadsminne.

På länsstyrelsen i Växjö, där ärendet i laga ordning behandlas, är man dock en smula tveksam. För materia stadd i upplösning finns egentligen inget lagrum.

Länsstyrelsens “nej” överklagas av museichefen, med påföljd att Åkes gamla bilvrak gör entré i självaste regeringskansliet.

Regeringen går emellertid på samma linje som länsstyrelsen, och därmed är det kommunens beslut som gäller: bilvraken ska väck, försvinna. Och sker det inte tillräckligt snabbt får en gammal sjuk pensionär tömma sin sparbössa.

Det vrånga beslutet har skapat nya rubriker, nya röster och synpunkter, både från lekmän och professorer. Flera av dessa ifrågasätter kommunens beslutsunderlag.

Den som blivit ålagd att verkställa saneringen måste därtill ha ekonomiska förutsättningar. Enbart bortforslingen av de 130 bilvraken kostar säkerligen minst 100.000 kronor. Och så mycket pengar har inte Åke. Dessutom är kommunen troligen för sent ute.

Den egentliga bilskrotningen upphörde i början på 1970-talet. Och varken under verksamhetens gång eller den närmaste tiden därefter har kommunen agerat. Därigenom har de också missat sina befogenheter.

 

Skändning

l den långa raden av synpunkter ingår också. en skrivelse från Marianna Agetorp – aktiv kultur- och miljökämpe, bosatt i Spjutaretorp. Hon skriver rent ut “att de gamla bilvraken ska ligga kvar där de ligger. Att forsla bort dem vore en skändning!”

I mer ironiska ordalag är det många som undrar varför just Rydborna ska betala så stora belopp för sina sevärdheter när liknande anläggningar i centralorten understöds med avsevärda kommunbidrag.

Kanske ligger den nya sevärdheten på fel ställe? För långt ut i periferin? När besökarna på Kyrkö myr hunnit bli hungriga och trötta åker de givetvis till första bästa samhälle. I Ryd finns ett flertal matställen, och för eventuell övernattning finns både ett traditionellt järnvägshotell och ett modernt motell, där gästerna till och med har sjöutsikt.

 

Stormöte

Efter all kritik och alla ironiska frågor – inte minst i dagspressen – anordnar kommunledningen i augusti 1999 ett s.k. stormöte, med samling på den aktuella platsen – Kyrkö mosse i Ryd.

Utöver berörda nämnder i kommunen ingår representanter för länsstyrelsen, Smålands Museum, Almundsryds hembygdsförening, de nya markägarna, m.fl.

Efter en stilla rundvandring bland de rostiga bilvraken samlas man till förhandlingar på den övergivna grusvägen. Därvidlag framkommer att kommunen gjort en s.k. “kovändning,” ångrat sig och beslutat återkalla sitt vitesföreläggande mot Åke Danielsson.

Kommunens talesman meddelar vidare att samtliga bilvrak får ligga kvar på myren, och att de nya markägarna – Stig och Bengt Svensson – inte ska belastas med några saneringskostnader.

De nya besluten hälsas med tillfredsställelse både av berörda myndigheter och enskilda.

Slutet gott – allting gott, skulle man således kunna säga. Möjligen med ett tillägg att mycket av bråket varit onödigt.

Visserligen hade de gamla bilrariteterna blivit dömda till förintelse, men just den processen kommer säkerligen att öka intresset, både bland vetenskapare och allmänheten.

I framtida reportage får man kanske se bilder på mätinstrument som på en tiondels millimeter anger hur djupt en medeltung bilkaross för varje år sjunker ner i myrmarken. Men när den totala nedbrytningen kan anses fullbordad förblir nog ett datum som ingen vågar ange – vare sig i årtal eller decennium.

 

Andäktigt

Under åren kring sekelskiftet fortsätter den strida turistströmmen, samtidigt som journalisterna finner nya visdomsord och nya fotovinklar. Bland dem som agerade i inledningsskedet blev Karl-Johan Krantz tämligen belåten med den slutliga uppgörelsen. – “Och nu när vi vet hur det hela kommer att sluta vilar det liksom en andäktighet över platsen,” säger han i en tidningsartikel.

Ur den tjocka bunten av tidningsklipp kan vi också citera en maskindesigner från Japan, som efter sitt besök på myren framhåller att “även tekniken ingår i vår kulturhistoria.”

En folklivsforskare från Lund pekar på det unika sambandet – “myrmarken/bilvraken” – medan förutnämnda Kerstin Bengtsson liknar hela området vid en “Självförstörande tavla.”

En journalist från Blekinge uppmärksammar samma andäktighet, museichefen i Växjö. Den andliga tonen anslås redan i rubriken: bilar hamnar i himlen.” Och under ett avbildat bilvrak citeras de välbekanta orden: “Av jord är du kommen. Jord ska du åter bli.”

 

Slutet

Medan alla dessa ord formuleras, läses och diskuteras sitter Åke i elstol på Solängen och kämpar med sina krämpor.

Redan på 80-talet började han känna av sina njurar och nödgades under en kort period lägga in sig på servicehemmet. Med löftet att själv sköta sin medicinering återvände han till sin stuga, som då var på god väg att bli ett centrum i kommunens mest efterfrågade turistmål.

I det skedet hade han lagt av med allt bilmekande. Nu räckte det med hushållsbestyren, och en liten stund på vedbacken.

Men trots den stillsamma arbetstakten blev han undan för undan svagare. Han höll på sa länge han orkade, men 1995 blev det åter dags för Solängen. Förra gången hade han kommit cyklande. Men nu var tvungen att anlita en fyrhjuling.

På Solängen blev han genast lite bättre, men någon återvändo blev det aldrig mera tal om.

Åke fick uppleva sekelskiftet, liksom den första våren och på tjugohundratalet. Men under hösten försämrades hans hälsa, med påföljd att han överfördes till Växjö lasarett, där han efter en kort tid fick avsluta sin levnadsbana – den 27 november år 2000.

Under en anonym grästorva på Almundsryds nya minneslund fick Åke sitt sista vilorum. Och lika stilla som han levat lika Lågmält blev hans farväl – utan vare sig dödsannons, sorgegudstjänst eller klockringning.

Sture Stamming

Ett varmt tack till Åkes broder – Erik Danielsson, Ryd – för alla vederhäftiga uppgifter.